Ofattbart. Jag har nog inte riktigt förstått det än.
Minns min första hockeymatch. Det var i Ladan och jag fick en varmkorv i ena pausen. Gissningsvis 2-3 år. Sedan dess har jag älskat hockey. När jag var liten var det hockeykväll på torsdagar. Då fick jag vara uppe sent. Skellefteå var inte i närheten av Elitserien då, men jag kollade på Färjestad, HV71, Västerås, Rögle.
Jag gick björnligan som ensam tjej bland ett trettiotal killar när jag fyllde sju. När jag såg OS-finalen i Lillehammer sprang jag mellan tvn i köket och tvn i vardagsrummet och skrek. I mellanstadiet började jag gå på Skellefteås matcher, jag spelade själv en säsong, jobbade på junior hockey-VM som var i stan. Fick en klubba av en amerikansk spelare som hängde på väggen i mitt flickrum i många år. Jag började jobba i kassan på Skellefteå AIK. Jag stod i klacken och såg Mikaelsson göra kroppsfinter med huvudet i säsong efter säsong utan att nå Eliten. Jag åkte supporterbuss till Umeå för att uppleva ett bortaderby. Jag såg Skellefteå missa att gå upp i Elitserien med ett ynka måls skillnad. Men. Tillslut gick det vägen och igår.. igår gick det HELA VÄGEN.
Tillsammans med drygt 7000 andra Skellefteåbor stod jag, Sanna och Jens utanför Skellefteå Kraft Arena inatt och tog emot laget. Aldrig har drygt två timmars väntan med frusna tår varit mera värd. Allt kändes som någonting jag såg på tv.
Idag togs laget emot på torget av drygt 10 000 hoppande fans. Små tjejer med aik-tröjor, tanter med guldhattar, par, familjer, små hockeygrabbar, tjejer, gubbar, hundar med svart-gula halsdukar.
Jag minns att jag tänkte ”vart kommer alla ifrån. Bor det så här många här?”
En sak att bocka av på min lista över saker att uppleva innan jag dör.
Hey, här är vi, Sverige BÄSTA lag.
Så himla kul! Översta bilden, han i kavajen bakom de andra.. livvakt mån tro? han tittar väldigt suspekt på dig ser det ut som :P