Jag får ofta höra att jag är stark, psykiskt. (får inte den kommentaren på gymmet)
Vart sitter den styrka andra ser i mig?
För jag känner mig som ett torkat höstlöv på en tungt trafikerad motorväg.
Jag är stark i vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag slåss med kropp och själ för relationer. Problem jag har möjlighet att påverka hinner aldrig bli stora innan jag finner lösningar. Jag vågar möta döden som en del av livet. Jag vågar resa själv, vara själv, gråta själv, sitta på en kyrkogård mitt i natten själv. Tomheten på människor får mig inte att känna mig ensam, det gör bristen på förståelse hos människor.
Min största rädsla i livet är att falla ihop framför någon som tycker jag är stark. För det har alltför ofta inneburit att den människan förr eller senare tackat för sig och lämnat mitt liv. För varje gång det sker blir jag mer och mer otrygg i känslan av att inte alltid vara stark.Fast jag också behöver det. Ibland.
Om jag inte skulle klara av att vara själv, om jag istället för att vakna med ett leende skulle dra täcket över huvudet, skulle det finnas en större förståelse för mig då?
Om jag ska ge mitt allt till någon måste även jag kunna vara svag och behöva bli buren. Jag kan inte gå med rädslan att det gånger jag blir ett höstlöv och inte kan vara den stora eken, så blir jag mindre älskvärd och önskad. Att väljas bort. Det händer igen och igen, och vart är jag stark om jag inte kan vara svag?
