Det anses hos många vara någonting negativt, att vara en ”tänkare”. Jag har alltid varit sådan. En som tänker mycket. Men alla tänker vi väl alltid på något? Jag tänker tills jag får svar eller tills jag vet att jag inte kan få något. Vad gör mina tankar sämre än någon annans?
Vad som än händer, är sinnet alltid fritt. Är inte det fantastiskt? Jag kommer ihåg saker jag gick och fundera på när jag var liten. Specifika stunder från min barndom, där jag letade svar i mitt lilla huvud. Jag funderade bland annat över om man levde mer än en gång och hur jag skulle kunna ta reda på om så var fallet. En dag när jag gick till min kompis stannade jag till, mitt emellan ett garage och en lekplats. Om jag satte mig in i tanken riktigt hårt så skulle jag kanske minnas saker från ett tidigare liv. Lina 6 år. Det är alltså ingen ny del av mig som kommit efter att jag har gått igenom ett trauma eller för att jag varit mycket ensam och inte haft något annat än mina tankar. Jag har alltid varit omsluten av många, fina vänner och en varm familj. Det är bara så enkelt att det är den jag är.
För mig har det aldrig varit något problem. Men börjar kanske bli. Kan man bara ha riktigt nära relationer med likasinnade?
Jag kommer aldrig förstå vad som definierar en människa som ”tänkare” eller ej. En skillnad jag märkt är hur jag, till skillnad från någon som är min motsats, hanterar tankar som ger en negativ känsla. En person som inte är som mig sätter igång en film för att leda bort tankarna. Skönt. Medan jag går djupare ”in” i tanken och vill lösa upp den. Som en smutsig glasruta. Jag vill tvätta bort smutsen så att jag ser klart igen och inte behöver bli påmind om smutsen varje gång jag vill titta genom rutan. Det viktigaste, jag vill veta och förstå varför smutsen hamnade där. Andra kan få den att försvinna bara dom lyckas sluta tänka på den, det kan inte jag. Men kanske kan jag genom en lärdom förhindra att den hamnar där igen och på så sätt ha fler klara glasrutor i mitt liv.
Mitt huvud är ständigt fullt av idéer och fantasi är någonting jag har i överflöd. Så fort jag stöter på ett problem så ploppar det upp olika lösningar i mitt huvud. Att (nästan varje natt) minnas drömmar och minnen från väldigt tidig ålder. På något sätt tror jag allt hör ihop. Kanske har jag ett öppet och aktivt sinne. På både gott ont ont.
För mig är det ovärderligt att ha vänner som är precis som jag. Där jag aldrig behöver förklara eller känna mig fel för den jag är. Som aldrig lägger någon vikt i att jag funderar, utan lägger all energi på att lyssna och försöka förstå. Det är betydligt svårare att förhålla sig till dem som gillar att kolla på film. Jag får alltid vara mig själv, men jag blir på något sätt fel. Jag passar inte alltid in.
Jag vill sluta mäta tankar och vrida om uttrycket. Av intresse att vilja samla livsförståelse och lära känna vill jag istället kalla det för ”sökare”.
Tack Frida! Behövde höra dina ord.
Jag får ofta höra att jag överanalyserar saker, vilket jag säkert gör. Men sett utifrån vilka mått då? Mina mått eller betraktarens mått? Vad är rätt och vad är fel? Jag går ofta igenom processer som är långa, som jag önskar inte var det. Men jag kan inte ignorera. Det gör bara att jag till slut mår dåligt. Att acceptera sig själv gör man, eller tvingas man till att göra. Men att få andra att göra det är ibland väldigt svårt. Om relationer blir lidande p.g.a. detta, beror det då på att man inte accepterar varandra för den man är? Jag vill inte tro att så är fallet.
Kram tillbaka
Oj, vad jag känner igen mig. Du är inte ensam, exakt så fungerar jag! Jag måste förstå innan jag kan släppa taget. Jag har långa processer innan jag ”behandlat” allting klart – vridit och vänt och försökt hitta svar.
De som ”inte tänker” har säkert en behagligare resa genom livet, i alla fall tills det till slut (?) tar stopp och problemen inte går att ignorera längre. Inte för att jag har ett val, men om jag hade det så skulle jag välja att vara som jag är (fast ibland önskar att jag kunde ”stänga av”). Att hela tiden tänka och analysera är jobbigt, men det är också ett sätt att växa och lära sig om sig själv och andra. Jag väljer att se fördelarna och har bestämt mig för att tro att vi tänkare får ut mer av livet.
Kram kompis! :-)