En lycklig version av mig, i en ljus lägenhet i något som blivit hemma. Jag känner mig levande. Jag känner mig omtyckt och vissa dagar känner jag mig till och med vacker. Mitt emot mig i soffan sitter en nära vän, hon ser på mig och ler ”det var länge sedan jag såg dig såhär glad, det syns verkligen på dig att du mår bra”. Jag ler tillbaka. Jag vet att hon har rätt. För jag mår sådär underbart bra att hela livet känns som en frihet som jag måste ta vara på. För första gången på länge känner jag känslan av att verkligen äga mitt eget liv. Jag säger till mig själv att det är såhär jag vill leva nu, jag vet att jag behöver det. Jag låser dörren.
En inlogging. En mening. Någon annans ord som förklarar min känsla. Jag gör något jag inte brukar göra. Intuition eller för att det helt enkelt är menat. Vad hade hänt om jag där och då inte hade stannat upp. Ett klick till och mycket hade sett annorlunda ut. Kanske, kanske inte. Svaret finns inte.
Jag flög in i drömmarna. Jag borrade ett hål i väggen hos en främmande människa med en krittavla i hallen. Det behövde borras. Ljuset behövde komma in. Jag vet att jag kan ge, jag vet att jag kan bära, jag hjälpte till. Det är fint. Krittavlan bytte motiv och där stod jag, mitt emellan dröm och verklighet, mitt emellan löften och leva i nuet. Borren i en handen, mitt hjärta i den andra. Hej! Vem är du? Hur kom jag in?
En beröring som känns som mest just innan den når huden.
Jag håller andan. Ett par ögon som glittrar mer än några jag någonsin sett. Jag vet inte vad som händer. Några ord har fött en känsla som jag inte vill ha, men som jag inte kan leva utan. En känsla av tillhörighet som är bortom mitt förstånd. Det overkliga blir mer intressant än att behålla livet i verkligheten. Jag pusslar ihop ett liv med ett annat. Helt plötsligt finns det luckor i ett överfullt A3-schma på kylskåpet. Helt plötsligt vill jag inte låsa dörren längre. Jag vaknar, alltid med ett leende, alltid med en längtan efter att få leva.
Kanske var mitt jobb bara att släppa in ljus och se till så att den ledsna gubben på krittavlan försvann. Varför skulle någon vilja behålla mig när allt är bra igen? Under klättringen mot toppen var jag alltid lika viktig, men den utsträckta handen förvandlades aldrig till en hand att hålla lika hårt när marken är plan och solen skiner igen.
Jag undrar vem som ska komma och borra hål i min vägg?
Det är min tur nu.