Det har varit min plats, många gånger. Det har blivit min plats. Jag minns tryggheten jag kände den allra första gången jag räddades. Jag kunde andas, jag kunde låsa ute allt som jagade mig och som redan dödat en del av mig. Att mötas av öppna famnar som omsorgsfullt bäddar om en. Helt utan krav. Min räddning.
Sinnet krampar men kroppen orkar inte kämpa mer. Jag låter tryggheten skölja över mig, jag släpper efter. Jag vet. Jag går. Jag står.