Jag får ofta höra att jag är stark, psykiskt. (får inte den kommentaren på gymmet)
Vart sitter den styrka andra ser i mig?
För jag känner mig som ett torkat höstlöv på en tungt trafikerad motorväg.
Jag är stark i vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag slåss med kropp och själ för relationer. Problem jag har möjlighet att påverka hinner aldrig bli stora innan jag finner lösningar. Jag vågar möta döden som en del av livet. Jag vågar resa själv, vara själv, gråta själv, sitta på en kyrkogård mitt i natten själv. Tomheten på människor får mig inte att känna mig ensam, det gör bristen på förståelse hos människor.
Min största rädsla i livet är att falla ihop framför någon som tycker jag är stark. För det har alltför ofta inneburit att den människan förr eller senare tackat för sig och lämnat mitt liv. För varje gång det sker blir jag mer och mer otrygg i känslan av att inte alltid vara stark.Fast jag också behöver det. Ibland.
Om jag inte skulle klara av att vara själv, om jag istället för att vakna med ett leende skulle dra täcket över huvudet, skulle det finnas en större förståelse för mig då?
Om jag ska ge mitt allt till någon måste även jag kunna vara svag och behöva bli buren. Jag kan inte gå med rädslan att det gånger jag blir ett höstlöv och inte kan vara den stora eken, så blir jag mindre älskvärd och önskad. Att väljas bort. Det händer igen och igen, och vart är jag stark om jag inte kan vara svag?
Jag kämpar själv med känslan av att alltid ”måsta” vara stark. En person sa till mig en gång ”De som är starkast är ofta de som mest behöver blir burna”. Jag har tänkt mycket på de orden och jag känner att det är sant. Att vara stark innebär inte att man aldrig behöver hjälp. Oftast innebär det att man bär andra och sig själv, och inte ber om att bli buren för man ”kan själv”.
Man är inte alltid stark, det är ingen människa. Man måste få känna sig liten, rädd och svag ibland utan att oroa sig för vad folk ska tycka och tänka. De som försvinner ur ens liv för att man inte alltid är stark kanske inte är så mycket att sörja ändå? Det är klart att det är sorgligt att förlora en vän, men att kunna hantera upp- och nergångar hör till alla relationer.
Styrka är inte att aldrig misslyckas och att aldrig visa sig sårbar. Styrka är att våga visa sin svaghet. Och de som klarar av att hantera både din styrka och din ”svaghet” är såna som är värda att kämpa för. Med kropp och själ.
Lätt att säga, svårare att leva som man lär. Men förhoppningsvis lär man sig allt eftersom.
Stor kram till dig!
så fint skrivet lina! håller med dig<3