1440 minuter

Tiden stannar inte.

Det är nu över sex år sedan allt i min värld stannade, medan allt utanför den rullade på precis som vanligt. Min morgondag kom, denna dag med. På olika platser och med tiden vid min sida.

För knappt ett år sedan förlorade en av mina vänner sin Mamma. Hon frågade mig, hur lång tid tar det att komma vidare? Blir det någon gång lättare?

Tiden ja… Enligt mig går det inte mäta eller uppskatta känslor med tid. Vi kan mäta timmar och minuter. Men det går aldrig säga att tiden för att komma över en separation är 53 dagar och en förlorad son är 602 dagar.

Vi brukar säga ”det får ta sin tid”. Jag brukar tänka ”det får ta sina känslor”. Det som ska ut behöver komma ut. Sen beror det helt på hur man är som människa. Är man bra på att stänga inne, förtränga och trampa på så kanske livet funkar bra i 20 år, innan känslorna till slut kräver syre och vinner över ett förträngande psyke. Jag är precis tvärtom. Visst har jag försökt stänga av ibland, men då förvandlas jag till ett grått, nedstämt, okontrollerat och läckande kärnkraftverk. Det funkar inte för mig. Jag behöver gråta, skrika, älska, vara arg, skratta, skriva, springa, hoppa, kramas. Allt för att få utlopp för vad som finns inuti mig. Det som i någon annans ögon ses som ”en snabb sak att komma över”, kräver ibland många känslouttryck hos mig. Jag väljer att ta mig igenom, istället för att komma över. Jag vill inte att timvisaren ska få mig att glömma det som gjort mig illa. Jag vill att den ska ge mig perspektiv.

Blir det någon gång lättare? Det är en intressant fråga och när jag idag analyserar den fylls jag av hopp. Jag ska förklara varför. När jag precis hade släppt taget om min Mamma satt jag på en stol i köket och kände mig som ett ihåligt spöke. En sköterska kom fram och satte sig på huk framför mig. Jag såg på henne och frågade ”kommer jag någonsin kunna vara glad igen?”. Jag väljer att se det såhär. Vi vill vara lyckliga, vi vill leva med glädje. När vår värld vänds upp och ner av en sorg vill man veta om den går att vända tillbaka. Vår strävan efter lycka sitter så djupt och är så mycket starkare än vi kan förstå. Vi vill att någon ska ge oss ett litet hopp för vi vill dit. Alltså, direkt vi varit med om det värsta som vi kan tänka oss, så vill vi börja vår väg tillbaka till lycka och glädje. Något där inne fortsätter samma strävan, fastän vi inte ser det själv. Då.

Som svar på frågan min vän. Ja! Det blir alltid lättare. Den där klockan tickar på. Hur vi sedan väljer och vad vi har för förutsättningar för att kunna låta våra känslor få det utlopp och syre det behöver är såklart olika. Du vill vara en bra Mamma, vilket jag vet att du är! Att du kommer vara ledsen eller känna dig svag kommer bara lära din dotter att det ni saknar är något man kan fortsätta att älska. Allt du saknar kan du ge.

Kanske ska vi se lite mindre tid och lite mer plats. Tiden finns där, orubbad. Vad vi gör och vart vi befinner oss kan vi påverka. Vad vi tänker är endast beroende av våra egna val av tankar.

Varje dag har vi 1440 minuter på oss att göra vårt liv ännu bättre än dagen innan.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. UNDERBART skrivit hjärtat. Du är stark. Jag är stolt över att se din styrka och vilja att hjälpa och finnas för andra, på alla sätt. Du är en vacker människa. <3