Håll mig hårt eller släpp mig helt

En lycklig version av mig, i en ljus lägenhet i något som blivit hemma. Jag känner mig levande. Jag känner mig omtyckt och vissa dagar känner jag mig till och med vacker. Mitt emot mig i soffan sitter en nära vän, hon ser på mig och ler ”det var länge sedan jag såg dig såhär glad, det syns verkligen på dig att du mår bra”. Jag ler tillbaka. Jag vet att hon har rätt. För jag mår sådär underbart bra att hela livet känns som en frihet som jag måste ta vara på. För första gången på länge känner jag känslan av att verkligen äga mitt eget liv. Jag säger till mig själv att det är såhär jag vill leva nu, jag vet att jag behöver det. Jag låser dörren.

En inlogging. En mening. Någon annans ord som förklarar min känsla. Jag gör något jag inte brukar göra. Intuition eller för att det helt enkelt är menat. Vad hade hänt om jag där och då inte hade stannat upp. Ett klick till och mycket hade sett annorlunda ut. Kanske, kanske inte. Svaret finns inte.

Jag flög in i drömmarna. Jag borrade ett hål i väggen hos en främmande människa med en krittavla i hallen. Det behövde borras. Ljuset behövde komma in. Jag vet att jag kan ge, jag vet att jag kan bära, jag hjälpte till. Det är fint. Krittavlan bytte motiv och där stod jag, mitt emellan dröm och verklighet, mitt emellan löften och leva i nuet. Borren i en handen, mitt hjärta i den andra. Hej! Vem är du? Hur kom jag in?

En beröring som känns som mest just innan den når huden.

Jag håller andan. Ett par ögon som glittrar mer än några jag någonsin sett. Jag vet inte vad som händer. Några ord har fött en känsla som jag inte vill ha, men som jag inte kan leva utan. En känsla av tillhörighet som är bortom mitt förstånd. Det overkliga blir mer intressant än att behålla livet i verkligheten. Jag pusslar ihop ett liv med ett annat. Helt plötsligt finns det luckor i ett överfullt A3-schma på kylskåpet. Helt plötsligt vill jag inte låsa dörren längre. Jag vaknar, alltid med ett leende, alltid med en längtan efter att få leva.

Kanske var mitt jobb bara att släppa in ljus och se till så att den ledsna gubben på krittavlan försvann. Varför skulle någon vilja behålla mig när allt är bra igen? Under klättringen mot toppen var jag alltid lika viktig, men den utsträckta handen förvandlades aldrig till en hand att hålla lika hårt när marken är plan och solen skiner igen.

Jag undrar vem som ska komma och borra hål i min vägg?

Det är min tur nu.

Mitt 2012

En sen och snabb sammanfattning av mitt 2012.

För första gången på länge startade jag ett nytt år med att vara skriven i 0910-området igen.

Våren tillbringade jag mycket tid med att försöka bygga upp min fysik igen. En stegrande träning, där det hela tiden var en balansgång mellan att vilja för mycket och att försöka vara klok. Fotskadan jag drabbades av våren 2011 (som visade sig vara ett brott) tog över 1,5 år att bli så pass bra att jag kunde maxbelasta foten med exempelvis hoppträning. Skaffade mitt första årskort på 360 tc, bästa gymmet jag vet som dessutom erbjuder lokaler som har öppet dygnet runt året om. I dessa lokaler finns förutom allt det vanliga även en massa rep, ringar, klätterstegar osv.. Jag började med att variera mellan två olika cirkelträningar där jag ofta befann mig i denna delen av gymmet. Det var ofta tunga träningspass, då jag började från noll på alla sätt, kondition, uthållighet och styrka.

I mars kom Jill och hälsade på en helg. Vi åkte slalom/snowbord,och självklart besökte vi även Erikslidsbacken med madrassen.

I maj började jag mitt säsongsarbete på kyrkogården. Jag hamnade med ett riktigt härligt gäng så mellan alla jordhögar bjöd sommarens jobb på många skratt och luncher i solen. Jag lyckades även under denna tid övertala fröken kantSKÄRa aka Matilda att hänge med till gymmet och vilken gymtjej hon nu har blivit. Stolt!

Min egen kropp började komma i fas under sommaren och jag kunde tillslut, helt obehindrat från tidigare skador, börja lira boll igen. Tyvärr blev det ingen matcher p.g.a diverse sura gubbar som vägrade skriva på övergångspapper. Så alla ni som någon gång funderar på att spela fotboll i Clemensnäs IF kan jag starkt rekommendera att ni ser till att båda parter skriver under ett papper på att dom släpper er om ni i framtiden vill byta klubb.

En av sommarens roligaste stunder var helt klart stadsfesten. Detta år bjöds stan på Winnerbäcks tralliga melodier. Jag sjöng med och var allmänt lullig och nöjd över livet.

Jag har aldrig slicka så många frimärken som år 2012. Att slåss mot svensk byråkrati är inte enkelt och man måste som sagt gilla smaken av frimärke.

Under 2012 började jag spara ihop till min PT-utbildning. I november flyttade jag till moster i Stavsjö dels för lite miljöombyte och för att se om dom skulle orka med att ha mig i huset. Det har gått bra och tanken är att bo här medan jag då och då pendlar till min utbildning i Stockholm.

Trots ett ständigt försök till snålande unnade jag mig för första gången på länge en längre resa. Jag, Anna och Jossan packade våra gigantiska resväskor och drog till Florida i tre veckor. Välbehövligt och framför allt en otrolig resa där det kändes som att vi hann göra hur mycket som helst samtidigt som vi hade all tid i världen till att bara strosa omkring på stränderna.

Jag hade en fantastisk jul hemma i norr. Tack Mia för att du ville följa med och fira den med mig och min familj!

Årets…
… mest sagolika kväll, kvällen då jag och Mia befanns oss i Åselet. Svårt att beskriva. Magisk.
…upptäckt, när Matilda hittade palt på PDOL.
…skönaste gung, Syster Sol med ”gillar din Vibe” under trästocks.
…middagssällskap, farmor på matfesten.
…vurpa 1, när jag flög över styret på cykeln och gjorde en Anja.
…nya träningssätt, ”mysträning” man väljer en träningskompis som man värmer upp med och sedan mest går runt och snackar med i gymmet. Passar som fredagsträning.
…överlevnadsprov, att ta sig från stugan i Oppeby efter nyårsafton.
…låt, ”Read All About It” med Emeli Sandé.
…lärdom 1, pinetree är inte ett träd som ser ut som en ananas utan ett barrträd.
…cach, när jag visade mina klättringsskills för Anna på Captiva.
…snyggaste kram, självklart min och min dirty dancing partner Anna Liljehovs show på Växjö tågstation.
…mest efterlängtade fika, samma Anna som ovan.
…kommentar, ”Is it the WHOLE fish?” Annas frågar vår servitris i USA om hur hennes tonfisk kommer att serveras.
…vurpa 2, när jag plötsligt bara försvinner raklång ner mot marken under en löprunda i skogen i Växjö.
…svettigaste, när jag släpat in och runt alla väskor på tåget mot Bastuträsk under julen. Kastar av mig alla kläder förutom strumpbyxorna och t-shirt.
…film, ”The Intouchables”. Min första kommentar när jag precis sett den. ”Kan vi se den igen?”
…promenad, min och Edits vid älven den där varma sommarkvällen i juni.
…lärdom 2, gå inte in på någon internetsida under tiden du får a-kassa. Läs ingen tidning, prata inte med någon.
…sötaste, Kisen med tratt.

¨

Vem vet vad 2013 har att erbjuda?

Styrkan i att försöka välja sig själv

Det är inte alltid lätt. Ibland är det jävligt svårt. Men sen blir allt sådär fantastiskt underbart igen. Visst blir det?

Jag har tagit ett steg åt sidan. Nu betraktar jag mig själv från en annan vinkel. Jag kan se hur jag tidigare varit förblindad av min egen vilja, det suddiga blir mer klart och nya känslor fyller min kropp. Jag förlåter hjärtat men slår mig hårt i huvudet. Någonstans i denna förblindande känsla borde jag vetat bättre. Hur liten har jag varit beredd att känna mig för att få känna mig viktigare än någon annan? Priset har inte varit värt det. Det gör ont. Men jag vet inte vad som gör mest ont.

Känslan av att ha förlorat eller inte vara värd att vinna.

Arbetsintervju

Morgonens intervju gick bra och jag blev skickad vidare till slutaudition i skogen. Utfrågaren sa till och med att hon gillade mig och att ifall jag inte fick detta jobb så ville hon fixa något annat åt mig. Alltid trevligt med positiv respons på ett första intryck av att visa sig själv. Unnade mig en lunch på ett favorit-thaiställen i Linköping och strosade lite på stan innan jag körde hemåt för att försöka bygga lite muskler.

Bra dag, där saker på bra och mindre bra sätt klarnat ännu mer. Mycket kvar att jobba på för att komma tillbaka till toppen, men inget annat mål är i sikte. Såklart!

Jag har nog världens i särklass bästa vänner. Ni är unika! Vet inte om det är tur eller bara menat. Men jag är lycklig och tacksam och det vet Ni om!

Ordningen återställd

En helt upp och nedvänd dag. Vaknade av att hela rummet doftade te. Det första vi tänker på när vi vaknar säger mycket om våra liv. Det var med både vemod och hopp jag insåg att mina tankar denna morgon var lite annorlunda. Morgonpromenad följd av en efterlängtad gröt. Plugg, plugg och irritation över en makalöst ostrukturerad kurs. Men efter att ha skickat in (sista) uppgiften flera timmar före deadline brydde jag mig inte om att vara orolig över resultatet, utan lät det bara kännas förlösande. Satte mig ner och brottades med gamla och nya känslor. Papper, penna, förvandla känslor till ord. Funkar för det mesta. Det måste liksom ut. Mitt i allt blev jag snuvig, frusen, febrig och hostig. Tittade ut och såg knappt grannens hus på grund av all dimma, så grått. Inte ens doften i mitt sovrum kunde ge mig ett leende. Två timmar senare. Ett missat samtal. Röstmeddelande ”Vi vill gärna att du kommer på intervju”.

Arbetsintervju i Linköping på fredag.

Så var ordningen återställd. Ett stort leende och en studsande tjej. Ett steg närmare.

Kärlek

När jag vaknar alldeles för tidigt, bara för att jag inte vill sova bort minuter jag i vaket tillstånd kan njuta mer av. När jag somnar med samma person i mina tankar som jag vaknar med. När det låter i min telefon och min första tanke är att jag hoppas att det är en viss person som skrivit till mig. När jag helt plötsligt ser lite extra ljust på framtiden. När jag nästan blir yr av alla idéer som kommer till mig om hur jag vill visa min kärlek och uppskattning. När jag hoppar glädjeskutt som en femåring innan jag vet att jag ska få en efterlängtad kram. När jag vill ge mig själv. När jag hinner börja sakna någon som bara springer ner i tvättstugan. När jobbiga saker blir oviktiga. När jag ler mer än jag pratar. När jag inte behöver min telefon. När jag gör saker jag är rädd för. När jag slutar bryr mig om jag äter lakritsbalkar fem kvällar i veckan. När det känns i magen. När jag gärna åker iväg på en resa med mina vänner, men när det finns en person jag alltid lite hellre vill åka med. När jag älskar ett par ögon mer än alla andra. Då vet jag att jag är kär.

Det finns ingenting så underbart som det där hugget i hjärtat som i nästa andetag susar vidare till magen och gör det svårt att andas. Allt inuti svävar och endast den fysiska kroppen står kvar på marken. Hur bevarar man känslan?

Man kan aldrig välja kärlek. Det är både skrämmande och fantastiskt. Du kan vara ditt bästa jag och lite till utan att nå fram, du kan vara långt ifrån ditt bästa jag och ändå nå fram. Det finns inga nycklar som passar alla hjärtan. Det finns heller inga garantier att den nyckel som passar idag passar imorgon. Kärlek måste behandlas med ömhet. Att finna jordens bästa människa är inte detsamma som att finna den bästa människan för mig. En ömsesidig kärlek är viktigare än att försöka mäta storleken på den. Jag tror att olikheter kompletterar varandra medan lika värderingar är avgörande för att skapa trygghet. Sluta aldrig visa uppskattning. Jag tror allt vi gör kommer tillbaka till oss. Du äger aldrig någons tillit. Du har den precis så länge som du förtjänar den. Vilket du alltid väljer själv.

Ta aldrig någon för givet. Behandla kärleken och människan som ger dig den med respekt. Då kommer du vinna allt det du kan förlora om du inte gör det. En delad kärlek innebär aldrig en delad människa, tvärtom. Kärleken ska göra dig mer hel än någonsin.

Den dagen du tar kärleken för givet har du förlorat den.

James Morrison – Broken Strings

Let me hold you for the last time, it’s the last chance to feel again
But you broke me, now I can’t feel anything
When I love you it’s so untrue, I can’t even convince myself
When I’m speaking it’s the voice of someone else
Oh, it tears me up, I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it’s not enough to make it all okay

You can’t play on broken strings, you can’t feel anything
That your heart don’t want to feel
I can’t tell you something that ain’t real
Oh, the truth hurts and a lie’s worse, how can I give anymore
When I love you a little less than before ?

Oh, what are we doing ? We are turning into dust
Playing house in the ruins of us
Running back through the fire when there’s nothing left to save
It’s like chasing the very last train when it’s too late
Oh, it tears me up, I try to hold on but it hurts too much
I try to forgive but it’s not enough to make it all okay

You can’t play on broken strings, you can’t feel anything
That your heart don’t want to feel
I can’t tell you something that ain’t real
Oh, the truth hurts and a lie’s worse, how can I give anymore
When I love you a little less than before?

But we’re running through the fire when there’s nothing left to save
It’s like chasing the very last train when we both know it’s too late
Too late

You can’t play on broken strings, you can’t feel anything
That your heart don’t want to feel
I can’t tell you something that ain’t real
Well truth hurts and a lie’s worse, how can I give anymore
When I love you a little less than before ?
Oh, yeah, yeah, I love you a little less than before

Let me hold you for the last time, it’s the last chance to feel again.

James Morrison – Broken Strings

Vänner

Mina vänner är värda mer för mig än vad som går skrivas med ord. En trygghet och en känsla av tillhörighet i något som aldrig innebär några krav. Jag har funnit fantastiska människor i mitt liv, sådana där guldklimpar som skrattar med mig och gråter med mig. Som ber om min hjälp när dom behöver den och som alltid hjälper mig. Som delar minnen och skapar nya, följer mig på min resa genom livet och låter mig följa med på deras.

Vänskap. Jag tror man dras till människor som innehar samma typ av empati och förståelse. När man var liten var fantasin och leken det viktigaste, idag behövs nog ett liknande intellekt. Jag tror det kan finnas kärlek i en vänskap. Inte den typen av kärlek som innebär en fysisk åtrå. Utan bara kärlek. Kärlek är för mig när en människa tagit en plats i mitt hjärta. Hur många som ryms beror inte på hjärtat utan på vilka människor man möter. Jag har haft turen att möta många.

Utan mina vänner vore jag inte levande i den mån jag är idag. Jag skulle inte ha chansen att se världen med andra ögon och aldrig ur så många perspektiv. Tack för att ni alltid ser till mitt bästa, får mig att vakna när jag har fastnat i något jag inte mår bra av. Tack för att ni formar mig till ett bättre jag. Peppar mig, kramar mig. Finns i mitt liv.

Det bästa är nog helt enkelt bara att ni finns.

Det lyckliga slutet

De minnen som dyker upp är inte längre i färg. Likgiltigheten tar större och större plats. Känslan av att inte finnas. Igen. Ett val jag själv aldrig tagit men blivit tvingad att leva efter. Det räcker inte med att vilja när någon annan väljer att du inte får vara. Känslan har inte varit balanserad, kanske aldrig. Men respekten, glädjen och tilliten har jag aldrig tvivlat på. Kan omtanke vara ett utnyttjande? Kan man verkligen passa in i någons livsstil? Väljer man inte sina relationer utifrån personen?

Jag vet att jag är förloraren. Allt är beräknat, även så min reaktion. Tystnaden. Att inte se mig i ögonen och säga hejdå. Vad har jag gjort för att inte ens förtjäna en kram? 11 år av mig. Det hade jag hoppats på att jag var värd.

Jag gör som du vill. Fast du vet att det inte är jag. Men så är du inte den jag trodde du var.

Händelserik dag

Lämnat in sista uppgiften i skolan. Trampat genom isen och nästan förlorat mina skor. Träffat Johan och snackat jobb och fotboll. Handlat julklappar och fått min första. Mottagit ett fint sms som gjorde min dag. Tack Edit!

Imorgon står julbak på schemat. Jag ska även testa mina nya broddar med en löptur och boka biljetter så jag tar mig hem till julen. Saknar Kisen massor.

Biljetter till LHC – SAIK den 8 januari – check!! :)

Att vara den där tänkaren, att vara jag

Det anses hos många vara någonting negativt, att vara en ”tänkare”. Jag har alltid varit sådan. En som tänker mycket. Men alla tänker vi väl alltid på något? Jag tänker tills jag får svar eller tills jag vet att jag inte kan få något. Vad gör mina tankar sämre än någon annans?

Vad som än händer, är sinnet alltid fritt. Är inte det fantastiskt? Jag kommer ihåg saker jag gick och fundera på när jag var liten. Specifika stunder från min barndom, där jag letade svar i mitt lilla huvud. Jag funderade bland annat över om man levde mer än en gång och hur jag skulle kunna ta reda på om så var fallet. En dag när jag gick till min kompis stannade jag till, mitt emellan ett garage och en lekplats. Om jag satte mig in i tanken riktigt hårt så skulle jag kanske minnas saker från ett tidigare liv. Lina 6 år. Det är alltså ingen ny del av mig som kommit efter att jag har gått igenom ett trauma eller för att jag varit mycket ensam och inte haft något annat än mina tankar. Jag har alltid varit omsluten av många, fina vänner och en varm familj. Det är bara så enkelt att det är den jag är.

För mig har det aldrig varit något problem. Men börjar kanske bli. Kan man bara ha riktigt nära relationer med likasinnade?

Jag kommer aldrig förstå vad som definierar en människa som ”tänkare” eller ej. En skillnad jag märkt är hur jag, till skillnad från någon som är min motsats, hanterar tankar som ger en negativ känsla. En person som inte är som mig sätter igång en film för att leda bort tankarna. Skönt. Medan jag går djupare ”in” i tanken och vill lösa upp den. Som en smutsig glasruta. Jag vill tvätta bort smutsen så att jag ser klart igen och inte behöver bli påmind om smutsen varje gång jag vill titta genom rutan. Det viktigaste, jag vill veta och förstå varför smutsen hamnade där. Andra kan få den att försvinna bara dom lyckas sluta tänka på den, det kan inte jag. Men kanske kan jag genom en lärdom förhindra att den hamnar där igen och på så sätt ha fler klara glasrutor i mitt liv.

Mitt huvud är ständigt fullt av idéer och fantasi är någonting jag har i överflöd. Så fort jag stöter på ett problem så ploppar det upp olika lösningar i mitt huvud. Att (nästan varje natt) minnas drömmar och minnen från väldigt tidig ålder. På något sätt tror jag allt hör ihop. Kanske har jag ett öppet och aktivt sinne. På både gott ont ont.

För mig är det ovärderligt att ha vänner som är precis som jag. Där jag aldrig behöver förklara eller känna mig fel för den jag är. Som aldrig lägger någon vikt i att jag funderar, utan lägger all energi på att lyssna och försöka förstå. Det är betydligt svårare att förhålla sig till dem som gillar att kolla på film. Jag får alltid vara mig själv, men jag blir på något sätt fel. Jag passar inte alltid in.

Jag vill sluta mäta tankar och vrida om uttrycket. Av intresse att vilja samla livsförståelse och lära känna vill jag istället kalla det för ”sökare”.

Lussebak

Just nu bor jag hos moster i Stavsjö. Stavsjö ligger en bit utanför Norrköping och påminner mycket om Bullerbyn. Små röda radhus med barn överallt. Ett lugnt område, nära till vacker natur och trevliga människor. Här har jag alltid känt mig trygg.

I söndags när jag kom hem hade jag, moster och kusin Maria julbak. Moster imponerade starkt och rörde ihop bulldegen på enbart känsla. Den blev inget annat än perfekt och bullarna är redan slut…